reglerna

Den 18 februari, kom dagen som vi hade väntat på, författarna som var nominerade till Debutant priset hade kommit till Bäckängs Gymnasiet.

När vi hade satt oss ner runt ett rektangulärtbord kändes atmosfären lite stel mellan oss elever och Sara Mannheimer som är författaren av romanen Reglerna. Det dröjde inte länge förrän det hade skapats en trevlig atmosfär mellan oss alla. I början av samtalet var det vi elever som frågade ut Sara Mannheimer men när vi hade ställt klart våra frågor visade även Sara Mannheimer intresse av att försöka lära känna oss, vilket jag tyckte var väldigt artigt.  

Jag ställde henne frågan om hon kunde tänka sig att skriva en uppföljare till Reglerna, hennes svar blev nej. Hon förklarade att när hon höll på att skriva romanen ville hon bara fortsätta så länge som möjligt och hon tyckte det skulle kännas ensamt när den var färdig. Men idag har hon inga planer på en uppföljare.

Vi frågade även om romanens omslag som är en bild med ett berg, en kvinna som drar i ett ändlöst rep, en man i adligklädsel och en byggnad som liknar en synagoga. Sara Mannheimer berättade att hon hade haft bilden uppsatt på sin väg under sin ungdom. Det var en vän som hade ritat den och hon tyckte att den instämde bra med romanens handling. 

De religiösa inslagen har kommit från hennes intresse om judendomen. Judendomen innehåller många regler om moral och hur man bör leva sitt liv. Regler finns runt omkring oss hela tiden och fast vi skaffar en karriär, familj och ett bra sexliv etc. känner vi oss aldrig nöjda. Sara Mannheimer tog upp att vi inte har någon tillfredställelse, även om vi har gjort bra ifrån oss, tänker vi ofta att vi kunde ha gjort bättre. Hon fick inspiration till romanen genom att tänka över de regler som finns omkring henne och hennes egna regler. Romanen tar upp olika krav som bl.a. är vanligt hos flickor, ätstörningar.

Hon tog även upp att vi har massor av krav på oss som leder till att vi själva mår dåligt. Det är ett problem som har följt med i flera år, man har inte klarat av att få kontroll över problemet för att få bort det. 

Romanens språk var speciellt och strukturen påminde om diktstruktur. Sara Mannheimer berättade att hon medvetet hade valt att använda äldre ordval för att hon har en förälskelse för äldre ord. Den andra anledningen var att hon tidigare har skrivit i lyrik och dikt form.  

Innan vi lämnade klassrummet som vi hade spenderat de senaste timmarna frågade vi om Sara Mannheimer kunde tänka sig att signera våra Regler romaner och hon ställde glädjande upp för att signera våra romaner.

Efter mötet kände jag att min åsikt av romanen blev bättre, för att jag kunde känna att Sara Mannheimer hade gett oss en klarare bild av romanen. Jag får lust att läsa om romanen nu när jag har fått större förståelse för romanen och när jag är medveten om författarens tankar om romanen. Sara Mannheimer berättade att romanens slut kan ge budskapet att, alla går sin egen väg.

P.S. Jag vill gratta Sara Mannheimer för att hon blev segraren av Debutantpriset med romanen Reglerna.  Jenny

Genomgående i den här bloggen har vi skrivit om förutfattade meningar och om Mannheimers val att utesluta huvudkaraktärens namn. Och under våra samtal om boken har vi diskuterat mycket om den religiösa betydelsen som boken har. 
Just därför kunde vi inte göra annat på författarmötet än att försöka räta ut våra frågetecken. Varför nämner hon inte namn och är hon troende? Till min stora besvikelse var svaren korta och lätta:
"Det blev aldrig aktuellt med namn då jag skrev ur ett jagperspektiv, det är aldrig någon som tilltalar henne" och "Nej, jag är inte alls troende, jag är inte ens döpt".

Som sagt så var svaret en besvikelse, jag vill ha mer detaljer och anledningar till varför boken blev som den blev. Jag tror att det beror på att hon skriver så abstrakt och svävande. Jag som läsare både omedvetet och medvetet letar efter gömda budskap. Jag vill konstant, genom hela läsningen, hitta något mellan raderna.

Samtidigt som mötet med Mannheimer gjorde mig lite besviken så var det självklart otroligt roligt. Att efter att ha läst en bok få möjligheten att träffa författaren är stort. Att få möjligheten att ta reda på vad allting betyder och varför författaren valde just den handlingen, just den personen eller just den platsen är häftigt.  

Jag frågade Sara Mannheimer och det var meningen att boken skulle bli just en bok från början. Och som jag förutsatte så svarade hon:
- Nej, det var det nog inte!

Hon berättade att boken växte fram allt efter som att hon skrev. Och jag tycker att man kan se det. Stundvis liknar boken en dagbok eller personlig dikt. Exempel på det finns på sidan 114 där hon skriver:
I anteckningsboken skrev jag: "Jag önskar mig en triumfbåge i formen av en bakdörr."
Någonstans lurade skammen.
Någonstans lurade skamlösheten.

Men efter att ha träffat Mannheimer och fått det berättat för mig att hon tidigare endast ägnat sig åt lyrik får jag mer förståelse för hennes val av ord. Det var inte meningen att vi skulle läsa den här boken egentligen. Den var till för henne och ingen annan, enligt Mannheimer har inte ens hennes dotter läst den. Men nu har jag och hela Sverige fått chansen att läsa hennes bok, och jag har fått möjligheten att träffa henne. Jag känner mig väldigt privilegierad, det borde du också göra.
 

Olivia Dahl

Jag tyckte att romanen i sin helhet var en väldigt speciell roman som inte liknar något tidigare litteraturverk som jag har läst. Under min läsning har det känts oklart med vad författaren vill ha sagt med romanen. Händelserna har förklarats med metaforer och början av romanen kändes abstrakt men när romanen nådde sin klimax tyckte jag att handlingen utvecklades till en intressant berättelse.

Mystiken kring romanen har gett ett rum för läsaren själv att bestämma och dra slutsatser för att tolka de olika händelserna.

De ovanstående citaten från romanen tycker jag ger huvudkaraktären en mjukare sida. I början av romanen fick jag känsla av att hon var en stark kvinna, som inte verkade bry sig om vad andra tyckte om henne. Men när romanen når de här sidorna tycker jag att hon visar ett tydligt bevis på hur man själv kan känna sig.

Från sidan 153 kommer det kommande citatet ifrån,

Jag tycker att Sams svar är en retorisk fråga som vem som helst kan ta åt sig av. Det är som en bekännelse som alla känner inom sig.

Ju mera jag läste av romanen desto mera tyckte jag att den gav en känsla av att man själv kunde ta åt sig av huvudkaraktärens känslor.

Jag har haft funderingar ifall det är meningen att romanen även skall ha en koppling till det religiösa. Jag tycker att de religiösa inslagen i handlingen passar in naturligt, för att religiösa funderingar har en naturlig del i vår vardag.

I slutet av romanen berättas det att huvudkaraktären fick anställning inom glasblåsning och när jag läste faktarutan som fanns i romanen om författaren, Sara Mannheimer stod det hon är verksam i glasblåsnings relaterande yrken. Mina tankar gick tillbaka till funderingarna om huvudkaraktären skulle föreställa Sara Mannheimer själv.

Det är en fråga som jag ser fram emot att försöka få svar på den 18 februari när vi ska få träffa Sara Mannheimer i ett författarmöte.

Avslutningsvis tycker jag att det här var en ovanlig läsupplevelse. Jag känner mig glad över att jag fick möjligheten till att läsa den. Men om jag ska vara ärlig är romanen inte den bästa jag har läst men jag tycker att den har gett mig ett nytt perspektiv på litteratur.
Jenny

Mötet med Sara Mannheimer var lyckat bortsett ifrån min nervositet som hindrade mig från att fråga något. Trots detta fick jag svar på mina frågor.

Mannheimer inleder hela samtalet med att fråga om vi tyckte att boken var konstigt och efter en viss tvekan säger vi ja. Under samtalets gång förklaras det varför man just kan tycka att den är konstig. Det var nämligen inte meningen att det skulle bli en bok, utan bara något som skulle hjälpa henne att sätta ord på känslor.

Hela vår grupp har antagligen hoppats på att det är en självbiografi, visserligen erkänner hon att hon har en del av huvudpersonen i sig men det är absolut ingen självbiografi. Detta är både ofattbart och fantastiskt, att kunna hitta på allt som hon skrivit i denna bok är imponerande, boken känns verkligen inte uppdiktad! Din mister en del av sin trovärdighet då den är delvis uppdiktad men den är fortfarande en bra bok.

De största frågorna som vi spekulerat kring i vår grupp är vad hennes redskap symboliserar och varför det inte finns några namn. Det visar sig att redskapen inte har så mycket tanke bakom, det är fritt för tolkning. Jag känner en viss besvikelse inför detta, då i alla fall jag hade förväntat mig att det skulle finnas mycket tanke bakom. Samtidigt tycker jag om att hon verkligen gjort fritt spelrum för tolkningar.  Avsaknaden av namn har inte heller så mycket tanke bakom eftersom hon helt enkelt inte blir tilltalad i boken och då behövs helt enkelt inte namn.  Vilket nu efterhand verkar rätt logiskt, men när man läser boken förväntar man sig en konstant att det finns något djup tanke bakom allt då boken i sig själv är till en viss del djup.

Hon berättar också om sina ovanliga styckesindelningar, det visar sig att Mannheimer är van vid att skriva lyrik, som ofta har just denna styckesindelning. Hon fortsätter berätta att hon fick kämpa för att få behålla denna styckesindelning. Att hon till slut fick behålla den tyder förhoppningsvis på att ett förlag inte kan låta bli att släppa ett verk som detta, trots författarens villkor. 

När man har lämnar ett möte med en inspirerande och livfull kvinna som Sara Mannheimer kan man inte låta bli att själv vilja gå hem och skriva något såhär kraftfullt.

Jessica

När jag först öppnade boken kände jag en frustration över hur abstrakt och svävande allt var. Det var först efter 40 sidor som handlingen tog fart och symboliken avtar en aning. Man följer huvudpersonens kamp för att förhålla sig till sina regler med fascination. Trots att reglerna inte kan liknas vid mina egna ideal eller normer kan man till exempel relatera till hur man ibland kan tänja på sina regler för att få sin vilja igenom.  Hon tycks inte ha den disciplinen som hon verkar ha i början när hon gör detta, precis som du och jag.

Efter att ha läst den sista sidan kände jag en lättnad över att ha fått det överstökat. Samtidigt hade jag velat läsa vidare, romanen har ett abrupt slut, som visserligen kopplar ihop början och slut fantastiskt, men som slutar precis när den satt fart.

På första sidan står följande citat:

”Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk.”

Boken avslutas med hur huvudpersonen, en moder upptäcker hur hennes dotter har samlat på sig alla de redskap som hon själv har använt sig av en gång.  Hon har med andra ord på något sätt fört över sina egna regler till sin dotter omedvetet.  Vilket får mig att tänka på citatet direkt.

Det går inte annat än att både älska och hata boken. Jag blir ständigt arg över hur lite jag kan tolka hennes symbolik men samtidigt skriver hon på ett så personligt sätt att man inte kan låta bli att läsa vidare. Hennes språk kan verka lite överansträngt och formellt men det blir lättare ju längre in i boken man kommer och hennes styckesindelning går inte att låta bli att älska. Allt är unikt i boken, både språk och handling.  

Detta är definitivt en bok för alla, för den handlar just om oss alla. Om vi inte följer samhällets normer har vi några personliga normer, även om vi inte ser dem som regler eller så bisarra som bokens.  Precis som bokens huvudpersons dotter är alla känsliga för normer och ideal och är lätta att överföra. Man kan därför se boken som samhällskritik, som en väckarklocka eller bara en utmaning.

Jessica

I början av Reglerna kan man läsa tio regler. Det är den kvinnliga huvudpersonen som har hittat på dem. Hon följer reglerna med hjälp av vissa verktyg eftersom hon väntar på något viktigt som kanske kommer att hända men som inte gör det om hon gör fel. Det är därför hon har regler. Föga anar hon att hennes regler är befängda och löjliga. Det verkar som att hon har en skev verklighetsuppfattning. Hennes strävan är att skapa en skapelse som lever men hon vill inte berätta vad det betyder, antagligen för att det står längre fram i boken. Det finns anledning att misstänka att det "fantastiska som kan komma att komma" är den levande skapelsen som kvinnan vill skapa, men det är svårt att bevisa att det är så på riktigt. Det kanske är helt olika saker.

Jag skulle vilja påstå att början av den här boken är lite konstig. Det förklaras kanske av att den är skriven av en glasblåserska. Det är möjligt att jag skulle ha tyckt om den om jag inte varit tvingad att läsa den. Antagligen skulle jag inte läsa den alls om jag hade ett val, jag skulle bara fnysa föraktfullt och ställa den i min hylla med böcker om häxeri med motiveringen: "det är där den hör hemma". Det första intrycket som sagan gav mig var nämligen att den handlade om häxeri, mest på grund av bilden på framsidan, och det intrycket har jag till viss del fått bekräftat när jag läste bokens första del. 
Bilden på framsidan visar nämligen några djur, en man i konstiga kläder och ett troll som drar i ett rep. Det är okänt vad som finns i den andra änden. Dessutom syns ett högt berg och taket på klippmoskèn.

Det är svårt att avgöra om bokens händelser, personer och platser är tagna direkt ur verkligheten eller inte. Kanske har glasblåserskan hittat på allt, helt själv eller med hjälp av någon annan. En tredje möjlighet är att stulit hela berättelsen från sin bäste vän. En sån sak kommer hon knappast att erkänna så vi får aldrig veta säkert, vi kan bara spekulera kring ämnet. 
O.S

  

Efter att ha slagit igen boken för en sista gång försökte jag för en kort sekund komma på vad boken egentligen hade handlat om. Vad hade jag egentligen läst under två veckors tid? Svaret kom rätt snabbt. Jag hade läst en otroligt varm men ack så komplicerad bok. Jag hade följt en kvinnas liv från det att hon var fast i en livskris där regler och kontrollbehov försvårade tillvaron, tills det att hon var fri från allt och tillslut fick leva sitt.

Fast hur stillsamt liv får hon egentligen? Boken avslutas med att hennes egen dotter är i en likande kris fylld med kaos som hon själv var i början.  Jag tror inte att den här boken egentligen är slut på sidan 176. Jag tror att den fortsätter, om inte hos oss själva så genom debatter i tidningar och på internet. Det här är ingen bok man bara lägger ifrån sig. Om fallet hade varit annorlunda för mig, om jag hade läst boken för nöjes skull där jag inte blivit ombedd att analysera den, hade jag förmodligen inte kunna tagit den till mig på samma sätt. Jag har tidigare upplevt att det är väldigt lätt att "analysera sönder "en bok. Att bryta ner den till minsta beståndsdel så att det inte längre finns någon mening med själva historian. Det kan man inte med den här boken. Reglerna innehåller så mycket. Det går inte att få ett svar på en fråga.

Det är onekligen en skicklig skribent BT har fått tag på. Hennes språk är helt makalöst. Men det är först när hon beskriver platser utanför kvinnans hem, till exempel affären som hon jobbar i, som språket verkligen tar fart.

Flera meningar i boken läser jag i ett långsammare tempo, liknande en dikt, och det tar tid för min hjärna att reflektera vad som verkligen står. Men när hon börjar beskriva vad som verkligen händer njuter jag och det går på bara några sekunder att läsa klart en sida. På sidan 136 i boken finns ett utmärkt exempel på det här:
"Glasets gula ton blev allt mörkare orange och när jag ihållande fortsatte att blåsa vidgade sig bubblan och blev allt mer färglös.
Den blev till slut så full av min luft, så skir i väggarna att den sprack och hudtunna helt genomsynliga flagor singlade mot golvet"

Det är när Mannheimer kommer igång med sina beskrivningar, och släpper det där komplicerade språket som hon använder sig utav, som jag på allvar förstår varför hon blev nominerad till det här priset. Det är då boken verkligen blir värd att läsas.

När jag satte mig ner för att läsa romanen blev jag förvirrad över hur snabbt tempot blev i romanens inledning. I det tidigare blogginlägget, med rubriken "Reglerna" som publicerades tidigare idag, tycket jag skapade ett tempo i texten.

När jag tittar igenom de tio stycken anaforliknande meningarna med de inledande orden," Jag skall" i varje början av meningarna. "Jag skall vara egenartad" en utav de tio stycken meningarna som jag tycker påminner om de krav och mål som vi har på oss själva.

Först nu när jag sitter vid min dator upptäcker jag en parallell mellan de tio stycken reglerna med de tio stycken budorden. Romanen heter "Reglerna" och genom tiderna har man sett de tio budorden som regler för hur man bör leva sitt liv. Alla av oss skapar olika regler för oss själva och dem blir de budorden som vi försöker följa och uppnå i vårt liv.

När vi satt i vår bokgrupp - som bestod av åtta elever, inklusive mig själv som under de närmsta veckorna har läst romanen "Reglerna" av Sara Mannheimer, diskuterade vi om romanens tema och våra respektive intryck av det litterära verket. Vi kom överrens om att det kändes förvirrade när författaren hade valt att inte namnge de flesta av bokens karaktärer.

Jag tror att författaren medvetet har valt att inte blanda in namnen, för att bryta mot det originella mönstret av hur vi anser att en handling ska vara upplagt. Vi är vana vid att få namnen på karaktärerna och jag tycker att man ofta tar förutfattade meningar om hur en person skall vara efter denns namn.

Exempel: Namnet Emma, får jag en känsla av att det är en person som är söt och är flickig av sig. Medan Nora ger känslan av en mera hårdare flicka med attityd. Självklart skiljer uppfattningar av en persons namn till dess personlighet men vi människor är oftast bra på att relatera och ta förutfattade meningar om personer.

"Det är rätt att inte fly, det är rätt att våga möta." kommer från sida 55. Kvinnan som det berättas om i jagform i romanen befinner sig i ett främmande land. Hon reste dit för att komma bort från sitt vanliga liv, en resa som kan symbolisera flykten att komma från ett samhälle där de flesta verkar känna en till ett område där man blir okänd. Det är vanligt att vi i vårt liv vill komma bort från staden vi växte upp i. Jag har ofta fått höra vänner säga, "Åh vad jag längtar efter att lämna Borås, det är en stad där alla känner alla."

I romanen åkte huvudkaraktären till ett främmande land som aldrig namngavs. Sara Mannheimer som är skaparen av "Reglerna" valde att inte namnge de länder som huvudkaraktären befann sig i under romanens handling. Jag tror det är ett medvetet syfte för att förhindra berättelsen från att bli anknuten till ett speciellt område. Genom det valet undviks det att sätta stopp för läsarens egen fantasi och uppfattningen.

Som avrundning för den här gången vill jag avsluta med att skriva att fast jag själv blev förvirrad av det snabba tempot i romanens inledning så förhindrades inte min nyfikenhet till att fortsätta läsa romanen. Den stora bidragande faktorn var bland annat att från första sidan kunde jag redan märka att det här är ett verk för sig. Den följer inte det upplagda mönstret och det skapar känslan av nyfik till att vilja veta mer.

Jag har kommit till sidan 110 i Sara Mannheimers bok och nedanstående text beskriver vad jag tycker om inledningen.
 

Boken heter Reglerna och inleds med regeln kring att välkomna ovälkomna gäster. Då vi har en sådan här oskriven regel, eller lag, om hur man för sig mot dessa våldgästare får det mig att tro att boken kommer att handla om våra normer. Men det visar sig att jag har fel. Boken handlar hittills om huvudpersonens egna regler. Reglerna som ska hjälpa henne att skapa skapelsen levande. Sara Mannheimer lägger enligt mig fokus på att just skapa skapelsen levande. Det får mig att fokusera på vad hon menar istället för att tänka och begrunda handlingen. Jag får flera gånger stanna upp under min läsning för att tänka efter och försöka hitta ledtrådar som kan förklara för mig vad hon menar. Under de första trettio sidorna trodde jag att hon menade en avkomma, ett barn. Men när huvudpersonen väl har fött ett barn undrar hon själv om det är barnet som är skapelsen. På sidan 97 är det längesen barnet föddes och det går att läsa följande:
 
"Hur ska jag kunna stå beredd att skapa skapelsen levande, hur skulle jag stå beredd för det som kan komma att komma om jag ägnade mig åt Eves regler och inte följde mina egna?"

Hon är alltså fortfarande förvirrad kring skapelsen trots att hon har sin dotter.  Jag hoppas att jag får svaret på vad det är hon menar i slutet av boken. Just nu är jag dock osäker på om ett svar kommer att komma då hon är så svävande vid alla andra detaljer.

Just hennes sätt att vara så svävande och mystisk i sitt språk gör så att jag letar efter undangömda meddelanden och detaljer i varje händelse. Hon pratar mycket om spolen och kapseln som hon använder sig av när hon äter och jag har fått för mig att det ligger något annat i tingen än just vad de är - en spole och en kapsel. Jag valde därför att slå upp orden men fann bara att spole kan betyda spolrulle och att kapsel även kan betyda fröhus och torrfrukt. Jag blev inte mycket klokare utav det och väljer därför återigen att förlita mig till att alla frågetecken rätas ut vid slutet.

Jag tycker att boken är bra, både språkmässigt och innehållsmässigt. Historian om denna smått förvirrade och kontrollerade kvinna förtrollar mig. Samtidigt som jag vill skynda mig att läsa ut den, vet jag att det kommer bli tråkigt att behöva lämna henne och hennes värld. Tyvärr tror jag att det är lätt att lägga ifrån sig boken efter trettio sidor då den inte är så händelserik i början. Men om man har tålamod och läser vidare så kommer man inte att ångra sig.

Olivia

Första sekunderna efter jag har läst den allra första sidan kan jag inte låta bli att känna mig fullständigt förvirrad.  Mannheimer använder sig av metaforer som "att skapa skapelse levande" utan några antydningar av vad skapelsen symboliserar eller hur hon ska göra den levande. 

Detta gör att de första 30 eller till och med 40 sidorna är svåra. Det är inte svårt att läsa dem men snarare att ta till sig dem och försöka förstå.

Desto längre in man kommer i boken märker man också att några av hennes regler har starka inslag av sociala normer samtidigt som hennes regler går emot samhälles normer.

"då min blick blev bemött spred sig, kanske i viss mån ofrivilligt, ett leende på mina läppar.

Leendet blev besvarat.

Varför log jag?

Människan jag såg skapade en rörelse i mig.

Det är rätt att le!"

Några sidor tidigare man läst detta får man läsa att hon tycker det är fel att göra saker av plikt, det är inte rätt att göra något utan att mena det. Trots detta ler hon mot främlingar för att det är vad samhället förväntar sig av henne: att vara social och trevlig, mot alla.

Under dessa första kapitel nämner hon heller inga namn, vilket inte heller är relevant då hennes regler är den centrala. Avsaknaden av namnen är trots detta ett störande moment. Jag frågar mig om namn skulle hjälpa mig att ta till mig henne. Hade ett namn hjälpt mig att relatera och därmed förstå hennes karaktär eller om ett namn skulle hindra mig ifrån att kunna relatera.



/Jessica

Romanen inleddes med följande regler:

Jag skall vara beredd att skapa skapelsen levande

Jag skall hantera födan rätt och nyttja redskapen

Jag skall vara i rörelse och välkomna rörelsen

Jag skall inte hemfalla åt den organiska rörelsen

Jag skall vara öppen för det främmande och vända mig utåt

Jag skall vända mig inåt

Jag skall ordna sakerna och ge dem platser

Jag skall vara egenartad

Jag skall inte vara inbilsk

Jag skall komma rusande