reglerna

Mötet med Sara Mannheimer var lyckat bortsett ifrån min nervositet som hindrade mig från att fråga något. Trots detta fick jag svar på mina frågor.

Mannheimer inleder hela samtalet med att fråga om vi tyckte att boken var konstigt och efter en viss tvekan säger vi ja. Under samtalets gång förklaras det varför man just kan tycka att den är konstig. Det var nämligen inte meningen att det skulle bli en bok, utan bara något som skulle hjälpa henne att sätta ord på känslor.

Hela vår grupp har antagligen hoppats på att det är en självbiografi, visserligen erkänner hon att hon har en del av huvudpersonen i sig men det är absolut ingen självbiografi. Detta är både ofattbart och fantastiskt, att kunna hitta på allt som hon skrivit i denna bok är imponerande, boken känns verkligen inte uppdiktad! Din mister en del av sin trovärdighet då den är delvis uppdiktad men den är fortfarande en bra bok.

De största frågorna som vi spekulerat kring i vår grupp är vad hennes redskap symboliserar och varför det inte finns några namn. Det visar sig att redskapen inte har så mycket tanke bakom, det är fritt för tolkning. Jag känner en viss besvikelse inför detta, då i alla fall jag hade förväntat mig att det skulle finnas mycket tanke bakom. Samtidigt tycker jag om att hon verkligen gjort fritt spelrum för tolkningar.  Avsaknaden av namn har inte heller så mycket tanke bakom eftersom hon helt enkelt inte blir tilltalad i boken och då behövs helt enkelt inte namn.  Vilket nu efterhand verkar rätt logiskt, men när man läser boken förväntar man sig en konstant att det finns något djup tanke bakom allt då boken i sig själv är till en viss del djup.

Hon berättar också om sina ovanliga styckesindelningar, det visar sig att Mannheimer är van vid att skriva lyrik, som ofta har just denna styckesindelning. Hon fortsätter berätta att hon fick kämpa för att få behålla denna styckesindelning. Att hon till slut fick behålla den tyder förhoppningsvis på att ett förlag inte kan låta bli att släppa ett verk som detta, trots författarens villkor. 

När man har lämnar ett möte med en inspirerande och livfull kvinna som Sara Mannheimer kan man inte låta bli att själv vilja gå hem och skriva något såhär kraftfullt.

Jessica