Första intrycket
Första sekunderna efter jag har läst den allra första sidan kan jag inte låta bli att känna mig fullständigt förvirrad. Mannheimer använder sig av metaforer som "att skapa skapelse levande" utan några antydningar av vad skapelsen symboliserar eller hur hon ska göra den levande.
Detta gör att de första 30 eller till och med 40 sidorna är svåra. Det är inte svårt att läsa dem men snarare att ta till sig dem och försöka förstå.
Desto längre in man kommer i boken märker man också att några av hennes regler har starka inslag av sociala normer samtidigt som hennes regler går emot samhälles normer.
"då min blick blev bemött spred sig, kanske i viss mån ofrivilligt, ett leende på mina läppar.
Leendet blev besvarat.
Varför log jag?
Människan jag såg skapade en rörelse i mig.
Det är rätt att le!"
Några sidor tidigare man läst detta får man läsa att hon tycker det är fel att göra saker av plikt, det är inte rätt att göra något utan att mena det. Trots detta ler hon mot främlingar för att det är vad samhället förväntar sig av henne: att vara social och trevlig, mot alla.
Under dessa första kapitel nämner hon heller inga namn, vilket inte heller är relevant då hennes regler är den centrala. Avsaknaden av namnen är trots detta ett störande moment. Jag frågar mig om namn skulle hjälpa mig att ta till mig henne. Hade ett namn hjälpt mig att relatera och därmed förstå hennes karaktär eller om ett namn skulle hindra mig ifrån att kunna relatera.
/Jessica
Jag tycker att ditt inlägg var bra och tydligt, med en lagom text förklarar du ditt första intryck av romanens inledning.
I det näst sista stycket av ditt inlägg nämner du hur huvudkaraktären inte vill göra saker efter plikter. Det är en intressant jämförelse med hur vi människor i verkligheten faktiskt följer plikter fast vi egentligen skulle vilja bryta mot det upplagda mönstret.
Stycket fångade min uppmärksamhet, för att din syn är tydligt förklarat och det är en klockren jämförelse med verkligheten.
Om namn hade varit med i boken tror jag inte att den hade varit lika bra.
Jag håller med dig om att avsaknaden av namn gör det svårt att ta boken till sig men jag håller samtidigt med Jenny om att det ligger så mycket i ett namn. Ett namn kan beskriva hur en människa ser ut.
Vi vet faktiskt inte ens hur hon ser ut. Jag bara antar att hon har långt tunt blont hår och är väldigt smal. Förmodligen för att hon aldrig äter.
Men som sagt - förutfattade meningar. Jag tror att det är de här förutfattade meningarna som Mannheimer försöker undvika. Men då känner jag samtidigt att hon kanske framkallar fler genom att dölja allt?
Håller med Olivia, Verkligen, man kan fortfarande få fördomar via någons beteende. Jag kan koppla ihop hennes ätstörning (?) med hennes beteende till exempel och tro att alla med ätstörningar beter sig som henne.
Ett bra resonemang Jessica, och roligt att se att Olivia och Jenny blev så intresserade av det att de gav sig in i diskussionen.
