reglerna

Genomgående i den här bloggen har vi skrivit om förutfattade meningar och om Mannheimers val att utesluta huvudkaraktärens namn. Och under våra samtal om boken har vi diskuterat mycket om den religiösa betydelsen som boken har. 
Just därför kunde vi inte göra annat på författarmötet än att försöka räta ut våra frågetecken. Varför nämner hon inte namn och är hon troende? Till min stora besvikelse var svaren korta och lätta:
"Det blev aldrig aktuellt med namn då jag skrev ur ett jagperspektiv, det är aldrig någon som tilltalar henne" och "Nej, jag är inte alls troende, jag är inte ens döpt".

Som sagt så var svaret en besvikelse, jag vill ha mer detaljer och anledningar till varför boken blev som den blev. Jag tror att det beror på att hon skriver så abstrakt och svävande. Jag som läsare både omedvetet och medvetet letar efter gömda budskap. Jag vill konstant, genom hela läsningen, hitta något mellan raderna.

Samtidigt som mötet med Mannheimer gjorde mig lite besviken så var det självklart otroligt roligt. Att efter att ha läst en bok få möjligheten att träffa författaren är stort. Att få möjligheten att ta reda på vad allting betyder och varför författaren valde just den handlingen, just den personen eller just den platsen är häftigt.  

Jag frågade Sara Mannheimer och det var meningen att boken skulle bli just en bok från början. Och som jag förutsatte så svarade hon:
- Nej, det var det nog inte!

Hon berättade att boken växte fram allt efter som att hon skrev. Och jag tycker att man kan se det. Stundvis liknar boken en dagbok eller personlig dikt. Exempel på det finns på sidan 114 där hon skriver:
I anteckningsboken skrev jag: "Jag önskar mig en triumfbåge i formen av en bakdörr."
Någonstans lurade skammen.
Någonstans lurade skamlösheten.

Men efter att ha träffat Mannheimer och fått det berättat för mig att hon tidigare endast ägnat sig åt lyrik får jag mer förståelse för hennes val av ord. Det var inte meningen att vi skulle läsa den här boken egentligen. Den var till för henne och ingen annan, enligt Mannheimer har inte ens hennes dotter läst den. Men nu har jag och hela Sverige fått chansen att läsa hennes bok, och jag har fått möjligheten att träffa henne. Jag känner mig väldigt privilegierad, det borde du också göra.
 

Olivia Dahl