Boken i sin helhet enligt Olivia
Efter att ha slagit igen boken för en sista gång försökte jag för en kort sekund komma på vad boken egentligen hade handlat om. Vad hade jag egentligen läst under två veckors tid? Svaret kom rätt snabbt. Jag hade läst en otroligt varm men ack så komplicerad bok. Jag hade följt en kvinnas liv från det att hon var fast i en livskris där regler och kontrollbehov försvårade tillvaron, tills det att hon var fri från allt och tillslut fick leva sitt.
Fast hur stillsamt liv får hon egentligen? Boken avslutas med att hennes egen dotter är i en likande kris fylld med kaos som hon själv var i början. Jag tror inte att den här boken egentligen är slut på sidan 176. Jag tror att den fortsätter, om inte hos oss själva så genom debatter i tidningar och på internet. Det här är ingen bok man bara lägger ifrån sig. Om fallet hade varit annorlunda för mig, om jag hade läst boken för nöjes skull där jag inte blivit ombedd att analysera den, hade jag förmodligen inte kunna tagit den till mig på samma sätt. Jag har tidigare upplevt att det är väldigt lätt att "analysera sönder "en bok. Att bryta ner den till minsta beståndsdel så att det inte längre finns någon mening med själva historian. Det kan man inte med den här boken. Reglerna innehåller så mycket. Det går inte att få ett svar på en fråga.
Det är onekligen en skicklig skribent BT har fått tag på. Hennes språk är helt makalöst. Men det är först när hon beskriver platser utanför kvinnans hem, till exempel affären som hon jobbar i, som språket verkligen tar fart.
Flera meningar i boken läser jag i ett långsammare tempo, liknande en dikt, och det tar tid för min hjärna att reflektera vad som verkligen står. Men när hon börjar beskriva vad som verkligen händer njuter jag och det går på bara några sekunder att läsa klart en sida. På sidan 136 i boken finns ett utmärkt exempel på det här:
"Glasets gula ton blev allt mörkare orange och när jag ihållande fortsatte att blåsa vidgade sig bubblan och blev allt mer färglös.
Den blev till slut så full av min luft, så skir i väggarna att den sprack och hudtunna helt genomsynliga flagor singlade mot golvet"
Det är när Mannheimer kommer igång med sina beskrivningar, och släpper det där komplicerade språket som hon använder sig utav, som jag på allvar förstår varför hon blev nominerad till det här priset. Det är då boken verkligen blir värd att läsas.
En bra analys! Det ska bli spännande att höra vad du tycker om författarmötet.
Bokens slut går med all säkerhet att hålla en samhällsdebatt om! Även ifall hennes regler kan verka bisarra så är samhällets normer väldigt bisarra. Eftersom boken går att tolka på så många olika sätt kan man nog tolka hela handlingen lite hur man vill.
Jag håller med, boken är helt sanslöst svår och underbar på samma gång! Ju mer man pratar om den och ju mer man läser om den desto bättre blir den. Den borde nästan bli påtvingad eftersom bearbetningen ger så mycket.
